Smörblommor i en cykelkorg
De lyckliga stunderna sjunker ned som pärlor mot havets botten.
Där ligger de skimrande av solsken och blå himmel.
Men i tysta nätter dyker jag ned mot det svala djupet,
och räknar de skimrande pärlornas rad.
Denna vers har funnits hos mig i många år. Nu i pensionärslivet har den blivit mer klingande och förklarande. Mina upplevelser dag för dag gömmer jag nämligen i små pärlor... En del blir ljusare än andra.
Nu vill jag öppna en av mina pärlor tillsammans med er.
Tänk er en strålande majmorgon. Beslöt tidigt att packa ryggsäcken och cykla ut mot Hjälmaren. Möts redan vid Vattenverket av Näktergalars konsert. Slår mig ned på en hög strategisk utkikspunkt. I de täta busksnåren är det full aktivitet. Sångfåglarna har anlänt från varmare länder. Alla sjöng i olika tonarter och jag fick sitta på första parkett. Nyponsnåren, Hacktornsträden och Slånbärsbuskagen blommade ikapp med varann. Skapade därigenom en färgsprakande palett. Hela luften vibrerade av paradisets innehåll. Skrev ned så mycket jag kunde och emellanåt tittade jag på små blommor i min fantastiska lupp. Fylldes av gränslös lycka. Allt detta fick jag helt gratis. Villkoret var att jag kunde öppna alla mina sinnen.
Kaffetarmen gjorde sig gällande. Då plötsligt var jag inte längre ensam. Vid min fot satt en vacker Bofinkshane. Han tittade på mig med sina pepparkornsögon. Då blev jag evigt förlorad. Kaffebullen delade vi och både jag och pippin blev helt mätta och nöjda. Dröjde mig kvar i denna idyll i många timmar.
Hemfärden trampade jag i långsamt tempo. Plockade ett stort fång Smörblommor, som placerades i cykelkorgen. Ryggsäcken fick intaga sin rätta plats, nämligen på min rygg.
Denna vårens utflykt gav mig bevis på:
"Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet."
Foto: Anna-Greta Forsberg
/ Mormor Ansa och "Kalle-Kajsa"
Vinterland
En liten hälsning från en njutare av vårt vackra vinterland, för nog har det varit vackert med alla våra skiftningar. Det har varit en het linje från mina ögon till mitt hjärta. Borde nog ha varit ute mer i detta vackra landskap, men temperaturen och halkan gav mig en varning.
Kalle-Kajsa har varit mitt pigga sällskap. Han har haft noga koll på nöjeslivet nere i den frusna trädgården. Tyvärr ser han inte balkongens gratisföreställningar. Ett duvpar har hittat dit. Jag blev så ödmjuk av en vacker duvlandning i den lätta snöbädden. Så graciöst när de båda vingarna var helt utspända under några sekunder medan den ryttlande sakta sänkte sig ner i snödunet. Där gick den helt orädd som varande (herre på täppan), sökande efter nerfallna hampfrön från automaten. Fjäderdräkten var purpur-skimrande och fötterna röda, liksom vädjande om tåvantar. Den enda som kunde vara med på denna timja var koltrasten. Han passade på att framföra ett solonummer, med sin svarta solfjäderliknande stjärt, tydligen ett balanstrick.
Kalle-Kajsa och jag bor just nu i en snöigloo. Något som vi på övervåningen är ensamma om. Takets brytning, gör att snön virvlar runt och lägger sig som en hög vit ram runt rutan. Vi härinne, tycker det är mysigt. Vet dock, att efter en dag med plusgrader är tavlan som Kung Bore målat, ett minne blott.
På detta vis fångar jag upplevelser i min närhet. Som detta att från insidan av ett fönster se vyer med levande aktriser. Kom på, att det är ju just så, som min Kalle-Kajsa har det dagligen! Vill bilägga en vacker vinterbild något som är gratis för oss alla just nu.
Idag börjar Hindersmässan här i Örebro. En gammal tradition. I år dukas det upp i vacker vintermiljö. Vet ej om jag skall göra ett besök. Snöstormen bestämmer. Hälsningar Mormor Ansa
Kalle-Kajsa har varit mitt pigga sällskap. Han har haft noga koll på nöjeslivet nere i den frusna trädgården. Tyvärr ser han inte balkongens gratisföreställningar. Ett duvpar har hittat dit. Jag blev så ödmjuk av en vacker duvlandning i den lätta snöbädden. Så graciöst när de båda vingarna var helt utspända under några sekunder medan den ryttlande sakta sänkte sig ner i snödunet. Där gick den helt orädd som varande (herre på täppan), sökande efter nerfallna hampfrön från automaten. Fjäderdräkten var purpur-skimrande och fötterna röda, liksom vädjande om tåvantar. Den enda som kunde vara med på denna timja var koltrasten. Han passade på att framföra ett solonummer, med sin svarta solfjäderliknande stjärt, tydligen ett balanstrick.
Kalle-Kajsa och jag bor just nu i en snöigloo. Något som vi på övervåningen är ensamma om. Takets brytning, gör att snön virvlar runt och lägger sig som en hög vit ram runt rutan. Vi härinne, tycker det är mysigt. Vet dock, att efter en dag med plusgrader är tavlan som Kung Bore målat, ett minne blott.
På detta vis fångar jag upplevelser i min närhet. Som detta att från insidan av ett fönster se vyer med levande aktriser. Kom på, att det är ju just så, som min Kalle-Kajsa har det dagligen! Vill bilägga en vacker vinterbild något som är gratis för oss alla just nu.
Idag börjar Hindersmässan här i Örebro. En gammal tradition. I år dukas det upp i vacker vintermiljö. Vet ej om jag skall göra ett besök. Snöstormen bestämmer. Hälsningar Mormor Ansa
Den som väntar på något gott...
Hej igen, verkligen igen!
Efter ett uppehåll på nästan ett år sitter jag åter framför datorn och försöker hitta rätt på tangenter och allt övrigt. Sist talade jag om påsktraditioner, mycket har hänt sedan dess...
Börjar med att införliva mitt ett löfte. Lovade att berätta vem Kajsa är.
Det är en gul-grön underbar undulatpippi! I februari 2009 stod plötsligt en bur utanför min tamburdörr, ovanpå buren låg en textad skylt: Hej! Jag heter Kajsa! Jag tappade för någon minut all kontroll. Gick några varv runt buren men den ganska rädda pippin. Då spred sig ett fnitter runt korridorhörnet och fram kommer de glada givarna, mina barnbarn! Därmed började en ny era i mitt pensionärsliv. Buren fick ett fint läge i mitt djupa köksfönster. Därifrån kan Kajsa kolla, vad kompisarna gör där nere i trädgården, och även de som flyger över på låg höjd.
Svårt att fatta hur mycket en sådan bevingad varelse kan tillföra av sällskap och värme! Nu efter ett år här inne hos mig håller vi daglig konversation. Hon har redan programmerat in ett litet ordförråd, som t.ex. Puss, puss! Gotti, gotti. Ett knäppande likt en ekorre blandar hon in i ramsorna. Utöver detta kan man uppfatta små melodislingor. En del hämtade från P2:s klassiska förmiddagar. Flöjttoner är hennes favoriter.
Varje gång jag kommer utifrån och öppnar dörren, möts jag av olika ljud, som jag uppfattar som en hälsning. När jag sitter vid mitt lilla köksbord, för att äta något gott, gör hon det samma. Flyger till fröholken och knaprar sina små frön. Varje dag finns vi för varann. Hennes små pepparkornsögon, är så varma och gulliga. Just nu går hon igenom sin tredje ruggningsfas. Små fjun finns på det mesta. Men vad gör det?
Nu ska jag släppa en liten bomb!
I höstas vid ett besök av en fågelkännare, konstaterades att Kajsa inte är en "Kajsa", utan en Kalle! Hoppsan, hur blir det då tänkte jag? Det blev inget problem, men undantag för namnhanteringen. Problemet löste sig enkelt. Pippin får nu heta kort och gott Kalle-Kajsa! Börjar nu fungera i alla situationer.
Här slutar jag för idag, vi hör snart utav oss igen, Kalle-Kajsa och Jag:
Mormor Ansa!
Efter ett uppehåll på nästan ett år sitter jag åter framför datorn och försöker hitta rätt på tangenter och allt övrigt. Sist talade jag om påsktraditioner, mycket har hänt sedan dess...
Börjar med att införliva mitt ett löfte. Lovade att berätta vem Kajsa är.
Det är en gul-grön underbar undulatpippi! I februari 2009 stod plötsligt en bur utanför min tamburdörr, ovanpå buren låg en textad skylt: Hej! Jag heter Kajsa! Jag tappade för någon minut all kontroll. Gick några varv runt buren men den ganska rädda pippin. Då spred sig ett fnitter runt korridorhörnet och fram kommer de glada givarna, mina barnbarn! Därmed började en ny era i mitt pensionärsliv. Buren fick ett fint läge i mitt djupa köksfönster. Därifrån kan Kajsa kolla, vad kompisarna gör där nere i trädgården, och även de som flyger över på låg höjd.
Svårt att fatta hur mycket en sådan bevingad varelse kan tillföra av sällskap och värme! Nu efter ett år här inne hos mig håller vi daglig konversation. Hon har redan programmerat in ett litet ordförråd, som t.ex. Puss, puss! Gotti, gotti. Ett knäppande likt en ekorre blandar hon in i ramsorna. Utöver detta kan man uppfatta små melodislingor. En del hämtade från P2:s klassiska förmiddagar. Flöjttoner är hennes favoriter.
Varje gång jag kommer utifrån och öppnar dörren, möts jag av olika ljud, som jag uppfattar som en hälsning. När jag sitter vid mitt lilla köksbord, för att äta något gott, gör hon det samma. Flyger till fröholken och knaprar sina små frön. Varje dag finns vi för varann. Hennes små pepparkornsögon, är så varma och gulliga. Just nu går hon igenom sin tredje ruggningsfas. Små fjun finns på det mesta. Men vad gör det?
Nu ska jag släppa en liten bomb!
I höstas vid ett besök av en fågelkännare, konstaterades att Kajsa inte är en "Kajsa", utan en Kalle! Hoppsan, hur blir det då tänkte jag? Det blev inget problem, men undantag för namnhanteringen. Problemet löste sig enkelt. Pippin får nu heta kort och gott Kalle-Kajsa! Börjar nu fungera i alla situationer.
Här slutar jag för idag, vi hör snart utav oss igen, Kalle-Kajsa och Jag:
Mormor Ansa!
Påsktradition
Hej, hej, nu kommer jag igen!
Mina knän darrar inte så mycket idag. Värre var det förra veckan!
Påsk skall det handla om nu. Minnenas Påskfirande. Som tur är finns det en del fotobilder bevarade. När dessa kommer fram, kan det låta så här:" Kolla här! Vilken grann kjol! Ett förkläde med bröstlapp, vad häftigt! Så färggrann sjalett! Vem målade oss och med vad?"
Ni har nog nu gissat rätt, det handlar om Påskakärringar. Dessa utklädningsdockor skall jag berätta om som passerat mitt liv under tre epoker.
Mormor Ansas kommer som epok ett. Årtalet är 1936.
Min mor hade hittat i sina gömmor granna tygstycken, som hon enkelt formade till en liten kjol, ett förkläde och slutligen en färgsprakande sjalett knuten under barnahakan.
Minns att kjolen ofta blev för lång vilket resulterade i några framlängesvoltrar. Vad gjorde det? Min trygghet i allt detta var att jag oftast fick följa med de lite äldre grannflickorna. Godis och slantar minns jag ingenting utav.
Åren framskred. Plötsligt gällde det mina egna flickor som ville ikläda sig denna mundering och därmed få uppleva detta påskaäventyr. Då upptäckte jag att det tillkommit en viktig detalj nämligen Påskbreven. I god tid före påskhelgen ritades och målades det runt köksbordet. Då välsignade jag vaxdukarnas egenskaper, bara torka av! En del av breven blev som små konstverk. Jag lyckades spara en del utav dem. Dessa kunde jag senare i deras liv lämna tillbaka som kuriosa.
Innan de små damerna kunde skriva, fick jag vara deras sekreterare. Fick stränga order att skriva på det väl vikta brevet adressatens namn och Glad Påsk. Alla breven lades i en korg hämtad från vinden.
Redan på påskaftonens förmiddag drogs startlinan undan, och ivriga ben och glada röster försvann bortåt bygatan.
Flera timmar gick tills de åter hördes på verandagolvet. Där stod de f.d. grannt målade Kärringarna iförda sina nu genomvåta lager på lagerkläder. Våta p.g.a. att bygatornas tjällossningspölar inte gick att väja för. Trötta, ty promenaden uppmäter två och en halv kilometer. Hungriga, ty godis kunde inte ersätta riktig mat. Deras korgar var välfylda med frukter, diverse godis och skrammelslantar. Allt detta var jag förberedd att möta. Brasan var tänd, fårskinnen utlagda och varma torra myskläder framtagna. På en bricka stod rykande varm choklad och smörgåsar med ost och prickig korv.
Blev Påskaftonens final. De små flickorna somnade ovaggade med vaga spår av kindernas rosor och näsans prickar.
På 1990-talet startade epok tre. Fyra nya barnbarnskärringar och en liten Påskagubbe hade då förstärkt antalet i Påskens minneskammare. Jag kunde snart konstatera att det fortfarande var samma traditioner som gällde.
Påskakärringarna lika färggranna, lika trevligt målade, lika glada att få dela ut sina brev, i hopp om att deras korgar får sin påfyllning, lika våta, lika trötta, lika hungriga,
Det som var annorlunda nu var, att jag som mormor satt innanför dörren, och när dörrklappen slog, öppnade till ljudet av glada barnbarnsröster "Glad Påsk, mormor!" Jag fick många brev, de fick påfyllning i sina korgar. Sedan försvann de lika fort.
Då gick jag in till min brasa i sällskap med en god kopp kaffe och mina mjuka kattvänner. Där i värmen och stillheten konstaterade jag att Påsken som helg betyder olika för oss alla.
För mej är det minnen inramade av färger och glada barn.
GLAD PÅSK år 2009
önskar mormor Ansa
P.S. Vem Kajsa är? Lugn bara lugn, snart får du veta!
D.S.
Mina knän darrar inte så mycket idag. Värre var det förra veckan!
Påsk skall det handla om nu. Minnenas Påskfirande. Som tur är finns det en del fotobilder bevarade. När dessa kommer fram, kan det låta så här:" Kolla här! Vilken grann kjol! Ett förkläde med bröstlapp, vad häftigt! Så färggrann sjalett! Vem målade oss och med vad?"
Ni har nog nu gissat rätt, det handlar om Påskakärringar. Dessa utklädningsdockor skall jag berätta om som passerat mitt liv under tre epoker.
Mormor Ansas kommer som epok ett. Årtalet är 1936.
Min mor hade hittat i sina gömmor granna tygstycken, som hon enkelt formade till en liten kjol, ett förkläde och slutligen en färgsprakande sjalett knuten under barnahakan.
Minns att kjolen ofta blev för lång vilket resulterade i några framlängesvoltrar. Vad gjorde det? Min trygghet i allt detta var att jag oftast fick följa med de lite äldre grannflickorna. Godis och slantar minns jag ingenting utav.
Åren framskred. Plötsligt gällde det mina egna flickor som ville ikläda sig denna mundering och därmed få uppleva detta påskaäventyr. Då upptäckte jag att det tillkommit en viktig detalj nämligen Påskbreven. I god tid före påskhelgen ritades och målades det runt köksbordet. Då välsignade jag vaxdukarnas egenskaper, bara torka av! En del av breven blev som små konstverk. Jag lyckades spara en del utav dem. Dessa kunde jag senare i deras liv lämna tillbaka som kuriosa.
Innan de små damerna kunde skriva, fick jag vara deras sekreterare. Fick stränga order att skriva på det väl vikta brevet adressatens namn och Glad Påsk. Alla breven lades i en korg hämtad från vinden.
Redan på påskaftonens förmiddag drogs startlinan undan, och ivriga ben och glada röster försvann bortåt bygatan.
Flera timmar gick tills de åter hördes på verandagolvet. Där stod de f.d. grannt målade Kärringarna iförda sina nu genomvåta lager på lagerkläder. Våta p.g.a. att bygatornas tjällossningspölar inte gick att väja för. Trötta, ty promenaden uppmäter två och en halv kilometer. Hungriga, ty godis kunde inte ersätta riktig mat. Deras korgar var välfylda med frukter, diverse godis och skrammelslantar. Allt detta var jag förberedd att möta. Brasan var tänd, fårskinnen utlagda och varma torra myskläder framtagna. På en bricka stod rykande varm choklad och smörgåsar med ost och prickig korv.
Blev Påskaftonens final. De små flickorna somnade ovaggade med vaga spår av kindernas rosor och näsans prickar.
På 1990-talet startade epok tre. Fyra nya barnbarnskärringar och en liten Påskagubbe hade då förstärkt antalet i Påskens minneskammare. Jag kunde snart konstatera att det fortfarande var samma traditioner som gällde.
Påskakärringarna lika färggranna, lika trevligt målade, lika glada att få dela ut sina brev, i hopp om att deras korgar får sin påfyllning, lika våta, lika trötta, lika hungriga,
Det som var annorlunda nu var, att jag som mormor satt innanför dörren, och när dörrklappen slog, öppnade till ljudet av glada barnbarnsröster "Glad Påsk, mormor!" Jag fick många brev, de fick påfyllning i sina korgar. Sedan försvann de lika fort.
Då gick jag in till min brasa i sällskap med en god kopp kaffe och mina mjuka kattvänner. Där i värmen och stillheten konstaterade jag att Påsken som helg betyder olika för oss alla.
För mej är det minnen inramade av färger och glada barn.
GLAD PÅSK år 2009
önskar mormor Ansa
P.S. Vem Kajsa är? Lugn bara lugn, snart får du veta!
D.S.
Jag har blivit Bloggare!
Allt började med att en avställd dator med skärm skänktes mej. Kort därefter kom som gåva ett tangentbord, en mus med platta och en "liten pinne" som heter USB minne. Div. sladdar och kopplingar anslöts. De täcker golvet bakom datorn, till dammsugarens förtret.
I och med detta var grundinstalleringen klar. Spelet kunde börja! Vad väntade mej? Ualigen, eller blir det spännande?
Modet till detta har mina barnbarn givit mej. Jag som med bestämdhet hävdade att aldrig befatta mej med denna teknik. Ansåg mej för gammal och för trög att förstå. Men - hur kunde jag bedraga mej så radikalt? Plötsligt var jag anmäld till en nybörjarkurs i Data för seniorer. Där började vi med ordbehandling, vilket var som att skriva på maskin utan papper.
Att avancera in i internetvärlden var då inget hägrande mål. Kursen knallade på i lagom takt. Klickade hit och dit, fel och rätt. Konstigheter uppstod. Hur kunde det bli så? Hur gjorde jag, och varför?
En dag hade jag investerat i en enkel digitalkamera. Nu skulle jag kunna fota den skimrande skalbaggen i maskrosblomman, eller den färgsprakande fjärilen där den sitter på tallstammen. Anledningen till kameraköpet var att kursen hade framskridit till Bild och Bildspel.
Nu skulle jag kunna föreviga mina naturupplevelser och sedan föra över dem till datorn. Dessutom inrama bilderna med mitt eget musikval. Skulle jag verkligen komma så långt så att jag fick visa mina egna naturprogram? Kände hur hjärtat ökade tempot och nyfikenheten tilltog.Då dök barnbarnen upp med en överraskning! "Nu mormor är du mogen för en Bloggsida!" Vad då Bloggsida? Vad är det? "Lugn, lugn mormor, där kan du berätta om allt som du bl.a. ser ute i naturen. Du kan berätta om vad du dessutom sysslar med som pensionär. Kanske det kan glädja någon att hälsa på din Bloggsida.Titta här momor, så här presenteras du och din Blogg"
Då blev jag glädjerörd. Där fanns fyra färgglada bilder i en rad: Blommor, Solnedgång, Fågel, Kattunge, En målarpensel och ett notsystem. Hur kunde dessa mina underbara barnbarn med dessa utvalda bilder presentera sin mormor mitt i prick?
Idag har jag köpt in mej på internet! Detta som jag skriver här och nu är det allra första på min Blogg!
Vad denna upplevelse kan utvecklas till, vet jag inte. Men två saker vet jag säkert: Jag är så nyfiken! Jag är skyldig mina barnbarn många tack och kramar som lotsat mej fram till denna kommande resa.
Nu känner jag att nästa inlägg kommer att gå bättre, lite säkrare. Detta är sååå roligt. Nu måste jag trycka på knappen Spara.
Hej så länge från mej och Kajsa! Vem Kajsa är berättar jag snart. Hon är inte en katt i alla fall!
entré
Nu är jag på gång !
