Påsktradition
Hej, hej, nu kommer jag igen!
Mina knän darrar inte så mycket idag. Värre var det förra veckan!
Påsk skall det handla om nu. Minnenas Påskfirande. Som tur är finns det en del fotobilder bevarade. När dessa kommer fram, kan det låta så här:" Kolla här! Vilken grann kjol! Ett förkläde med bröstlapp, vad häftigt! Så färggrann sjalett! Vem målade oss och med vad?"
Ni har nog nu gissat rätt, det handlar om Påskakärringar. Dessa utklädningsdockor skall jag berätta om som passerat mitt liv under tre epoker.
Mormor Ansas kommer som epok ett. Årtalet är 1936.
Min mor hade hittat i sina gömmor granna tygstycken, som hon enkelt formade till en liten kjol, ett förkläde och slutligen en färgsprakande sjalett knuten under barnahakan.
Minns att kjolen ofta blev för lång vilket resulterade i några framlängesvoltrar. Vad gjorde det? Min trygghet i allt detta var att jag oftast fick följa med de lite äldre grannflickorna. Godis och slantar minns jag ingenting utav.
Åren framskred. Plötsligt gällde det mina egna flickor som ville ikläda sig denna mundering och därmed få uppleva detta påskaäventyr. Då upptäckte jag att det tillkommit en viktig detalj nämligen Påskbreven. I god tid före påskhelgen ritades och målades det runt köksbordet. Då välsignade jag vaxdukarnas egenskaper, bara torka av! En del av breven blev som små konstverk. Jag lyckades spara en del utav dem. Dessa kunde jag senare i deras liv lämna tillbaka som kuriosa.
Innan de små damerna kunde skriva, fick jag vara deras sekreterare. Fick stränga order att skriva på det väl vikta brevet adressatens namn och Glad Påsk. Alla breven lades i en korg hämtad från vinden.
Redan på påskaftonens förmiddag drogs startlinan undan, och ivriga ben och glada röster försvann bortåt bygatan.
Flera timmar gick tills de åter hördes på verandagolvet. Där stod de f.d. grannt målade Kärringarna iförda sina nu genomvåta lager på lagerkläder. Våta p.g.a. att bygatornas tjällossningspölar inte gick att väja för. Trötta, ty promenaden uppmäter två och en halv kilometer. Hungriga, ty godis kunde inte ersätta riktig mat. Deras korgar var välfylda med frukter, diverse godis och skrammelslantar. Allt detta var jag förberedd att möta. Brasan var tänd, fårskinnen utlagda och varma torra myskläder framtagna. På en bricka stod rykande varm choklad och smörgåsar med ost och prickig korv.
Blev Påskaftonens final. De små flickorna somnade ovaggade med vaga spår av kindernas rosor och näsans prickar.
På 1990-talet startade epok tre. Fyra nya barnbarnskärringar och en liten Påskagubbe hade då förstärkt antalet i Påskens minneskammare. Jag kunde snart konstatera att det fortfarande var samma traditioner som gällde.
Påskakärringarna lika färggranna, lika trevligt målade, lika glada att få dela ut sina brev, i hopp om att deras korgar får sin påfyllning, lika våta, lika trötta, lika hungriga,
Det som var annorlunda nu var, att jag som mormor satt innanför dörren, och när dörrklappen slog, öppnade till ljudet av glada barnbarnsröster "Glad Påsk, mormor!" Jag fick många brev, de fick påfyllning i sina korgar. Sedan försvann de lika fort.
Då gick jag in till min brasa i sällskap med en god kopp kaffe och mina mjuka kattvänner. Där i värmen och stillheten konstaterade jag att Påsken som helg betyder olika för oss alla.
För mej är det minnen inramade av färger och glada barn.
GLAD PÅSK år 2009
önskar mormor Ansa
P.S. Vem Kajsa är? Lugn bara lugn, snart får du veta!
D.S.
Mina knän darrar inte så mycket idag. Värre var det förra veckan!
Påsk skall det handla om nu. Minnenas Påskfirande. Som tur är finns det en del fotobilder bevarade. När dessa kommer fram, kan det låta så här:" Kolla här! Vilken grann kjol! Ett förkläde med bröstlapp, vad häftigt! Så färggrann sjalett! Vem målade oss och med vad?"
Ni har nog nu gissat rätt, det handlar om Påskakärringar. Dessa utklädningsdockor skall jag berätta om som passerat mitt liv under tre epoker.
Mormor Ansas kommer som epok ett. Årtalet är 1936.
Min mor hade hittat i sina gömmor granna tygstycken, som hon enkelt formade till en liten kjol, ett förkläde och slutligen en färgsprakande sjalett knuten under barnahakan.
Minns att kjolen ofta blev för lång vilket resulterade i några framlängesvoltrar. Vad gjorde det? Min trygghet i allt detta var att jag oftast fick följa med de lite äldre grannflickorna. Godis och slantar minns jag ingenting utav.
Åren framskred. Plötsligt gällde det mina egna flickor som ville ikläda sig denna mundering och därmed få uppleva detta påskaäventyr. Då upptäckte jag att det tillkommit en viktig detalj nämligen Påskbreven. I god tid före påskhelgen ritades och målades det runt köksbordet. Då välsignade jag vaxdukarnas egenskaper, bara torka av! En del av breven blev som små konstverk. Jag lyckades spara en del utav dem. Dessa kunde jag senare i deras liv lämna tillbaka som kuriosa.
Innan de små damerna kunde skriva, fick jag vara deras sekreterare. Fick stränga order att skriva på det väl vikta brevet adressatens namn och Glad Påsk. Alla breven lades i en korg hämtad från vinden.
Redan på påskaftonens förmiddag drogs startlinan undan, och ivriga ben och glada röster försvann bortåt bygatan.
Flera timmar gick tills de åter hördes på verandagolvet. Där stod de f.d. grannt målade Kärringarna iförda sina nu genomvåta lager på lagerkläder. Våta p.g.a. att bygatornas tjällossningspölar inte gick att väja för. Trötta, ty promenaden uppmäter två och en halv kilometer. Hungriga, ty godis kunde inte ersätta riktig mat. Deras korgar var välfylda med frukter, diverse godis och skrammelslantar. Allt detta var jag förberedd att möta. Brasan var tänd, fårskinnen utlagda och varma torra myskläder framtagna. På en bricka stod rykande varm choklad och smörgåsar med ost och prickig korv.
Blev Påskaftonens final. De små flickorna somnade ovaggade med vaga spår av kindernas rosor och näsans prickar.
På 1990-talet startade epok tre. Fyra nya barnbarnskärringar och en liten Påskagubbe hade då förstärkt antalet i Påskens minneskammare. Jag kunde snart konstatera att det fortfarande var samma traditioner som gällde.
Påskakärringarna lika färggranna, lika trevligt målade, lika glada att få dela ut sina brev, i hopp om att deras korgar får sin påfyllning, lika våta, lika trötta, lika hungriga,
Det som var annorlunda nu var, att jag som mormor satt innanför dörren, och när dörrklappen slog, öppnade till ljudet av glada barnbarnsröster "Glad Påsk, mormor!" Jag fick många brev, de fick påfyllning i sina korgar. Sedan försvann de lika fort.
Då gick jag in till min brasa i sällskap med en god kopp kaffe och mina mjuka kattvänner. Där i värmen och stillheten konstaterade jag att Påsken som helg betyder olika för oss alla.
För mej är det minnen inramade av färger och glada barn.
GLAD PÅSK år 2009
önskar mormor Ansa
P.S. Vem Kajsa är? Lugn bara lugn, snart får du veta!
D.S.
Jag har blivit Bloggare!
Allt började med att en avställd dator med skärm skänktes mej. Kort därefter kom som gåva ett tangentbord, en mus med platta och en "liten pinne" som heter USB minne. Div. sladdar och kopplingar anslöts. De täcker golvet bakom datorn, till dammsugarens förtret.
I och med detta var grundinstalleringen klar. Spelet kunde börja! Vad väntade mej? Ualigen, eller blir det spännande?
Modet till detta har mina barnbarn givit mej. Jag som med bestämdhet hävdade att aldrig befatta mej med denna teknik. Ansåg mej för gammal och för trög att förstå. Men - hur kunde jag bedraga mej så radikalt? Plötsligt var jag anmäld till en nybörjarkurs i Data för seniorer. Där började vi med ordbehandling, vilket var som att skriva på maskin utan papper.
Att avancera in i internetvärlden var då inget hägrande mål. Kursen knallade på i lagom takt. Klickade hit och dit, fel och rätt. Konstigheter uppstod. Hur kunde det bli så? Hur gjorde jag, och varför?
En dag hade jag investerat i en enkel digitalkamera. Nu skulle jag kunna fota den skimrande skalbaggen i maskrosblomman, eller den färgsprakande fjärilen där den sitter på tallstammen. Anledningen till kameraköpet var att kursen hade framskridit till Bild och Bildspel.
Nu skulle jag kunna föreviga mina naturupplevelser och sedan föra över dem till datorn. Dessutom inrama bilderna med mitt eget musikval. Skulle jag verkligen komma så långt så att jag fick visa mina egna naturprogram? Kände hur hjärtat ökade tempot och nyfikenheten tilltog.Då dök barnbarnen upp med en överraskning! "Nu mormor är du mogen för en Bloggsida!" Vad då Bloggsida? Vad är det? "Lugn, lugn mormor, där kan du berätta om allt som du bl.a. ser ute i naturen. Du kan berätta om vad du dessutom sysslar med som pensionär. Kanske det kan glädja någon att hälsa på din Bloggsida.Titta här momor, så här presenteras du och din Blogg"
Då blev jag glädjerörd. Där fanns fyra färgglada bilder i en rad: Blommor, Solnedgång, Fågel, Kattunge, En målarpensel och ett notsystem. Hur kunde dessa mina underbara barnbarn med dessa utvalda bilder presentera sin mormor mitt i prick?
Idag har jag köpt in mej på internet! Detta som jag skriver här och nu är det allra första på min Blogg!
Vad denna upplevelse kan utvecklas till, vet jag inte. Men två saker vet jag säkert: Jag är så nyfiken! Jag är skyldig mina barnbarn många tack och kramar som lotsat mej fram till denna kommande resa.
Nu känner jag att nästa inlägg kommer att gå bättre, lite säkrare. Detta är sååå roligt. Nu måste jag trycka på knappen Spara.
Hej så länge från mej och Kajsa! Vem Kajsa är berättar jag snart. Hon är inte en katt i alla fall!
